När andra barn ville bli delfinskötare, fotbollsproffs eller brandmän så ville jag bli försvarsadvokat. Inte för att jag kände någon advokat eller för att jag visste vad en advokat gjorde. Men för att mina föräldrar alltid kallade mig för Den Lilla Försvarsadvokaten. Jag skulle ständigt medla i minsta lilla konflikt. “Å här kommer den lilla försvarsadvokaten…”

När jag blev äldre fortsatte jag på det spåret – jag ville bli diplomat, politiker eller “jobba på UD”. Jag skulle förändra världen.

Ju mer jag lärde mig om världen, desto starkare blev dock min övertygelse om att den bäst förändras inifrån.

Under min master i genusvetenskap slogs jag av en stark längtan att få grotta ned mig riktigt ordentligt i ett ämne. Jag skulle forska! Sagt och gjort: jag började söka spännande doktorandtjänster. Akademin var dock inte helt överens med mitt Pippi-självförtroende ("det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert!") och jag kom förvisso till ett par intervjuer, men jag var knappt behörig till någon av tjänsterna jag sökte.

I samma veva blev jag övertalad att börja föreläsa om jämställdhet i arbetslivet, vilket var något helt nytt. Och samtidigt inte. Jag var trygg på scenen och i min kunskap.

Här någonstans träffade jag en managementkonsult med lång erfarenhet från akademin. Hon sa, vänligen men bestämt, att jag minsann inte skulle forska. Jag är en konsult. I dess rätta bemärkelse.

När HR-chefen för Nordens största juristbyrå hörde av sig och frågade om jag ville föreläsa om jämställdhet, ja då nickade tidigare nämnda managementkonsult och jag sa upp mig på studs.

Sommaren 2020 var sommaren då jag sa upp mig, blev egen och hittade hem.

Istället för att förändra världen genom diplomati och politik så hjälper jag en organisation i taget.

En organisation i taget ska jag förändra arbetsmarknaden.

En organisation i taget ska jag ge arbetsgivare och arbetstagare kunskap, verktyg och pepp att driva förändringen.

Jag tror inte på stora ord eller invecklade snack om teorier. Vi måste förstå varandra. Vi måste mötas och hitta gemensamma vägar framåt. Det finns inget “vi” och “dom”. Vi måste tala samma språk och hitta gemensamma mål.

När jag inte driver förändringsarbete hos företag och organisationer så lägger jag mycket tid på fotboll. Jag spelar i div 4, sitter i styrelsen i Backarnas FF, driver inkluderingsfrågor på förbundsträffar och, framförallt, är entusiastisk trummis på FC Rosengårds matcher. Är det någonstans man säkert hittar mig så är det i klacken på Malmö IP!